"Du är ett måndagsbarn", fick jag höra när jag var liten. "Söndagsbarn föds med silversked i munnen och dem går det alltid bra för i livet. Nästan så att de inte behöver anstränga sig." Måndagsbarn får ett tufft liv. Ingenting gratis där inte. De måste kämpa sig fram, hela tiden, det var vad de sa. På den punkten var mamma och mormor fullt eniga.

Att vara en kollega som alltid ställer upp, att vara en fru som tar på sig den största delen av ansvaret i förhållandet, och att vara en mamma som inte hinner låta sin gråtande dotter visa upp sin pärlplatta eftersom de måste skynda från dagis till barnkör, tär på en människa. Är det då så konstigt att viljan att hoppa, att falla från hustaket tränger sig på? Och med tanken på att modern, som övergavs som bebis och växte upp i fosterhem, att mormodern, som fick tillbringa långa perioder på institution, och att morfadern, som söp sig själv till döds, alla var måndagsbarn, är det lätt att själv känna sig förbannad.

I Måndagsbarn förs läsaren tillsammans med berättaren ned till botten av en depression men får även följa med på vägen tillbaka genom återhämtningen.

Annika Gustavsson är född 1967 och har arbetat som kemist och arkeolog. I debutromanen Måndagsbarn beskriver hon sina egna erfarenheter av utmattningsdepression. Idag driver hon företaget Uggleskytten.