År 64 e.Kr. kvävdes Rom under en brinnande sommar, som i det förflutna kallades "pannornas tid", och alla medborgare var inte lika. Aristokratin tog sin tillflykt till landsbygden och sökte svalka i sina trädgårdar, medan folket, som satt fast i sina förfallna lägenheter i stadens centrum, inte hade något annat val än att utstå de höga temperaturerna. De fattigaste drabbades av feber, blev galna eller dog inom väggarna på en överbefolkad metropol med en miljon människor på 1800 hektar. Situationen förvärrades under natten till den 18 juli, då en brand utbröt och hotade att lägga hela staden i spillror. Detta var naturligtvis inte första gången som imperiets huvudstad gick upp i rök. År 27 under Tiberius, år 37 under Caligula och år 54 under Claudius: varje kejsare tycks ha haft sin egen stora brand. Det måste sägas att vid den tiden, med sina smala och trånga gator, sina sammanfogade insulae, byggda med kalkbaserad cement, som stöddes av träramar och där man lagade mat på varje våningsplan med hjälp av en brasa, fattade Rom eld lika lätt som en hög med döda löv. Branden den 18 juli 64 är fortfarande känd som den mest förödande, den mest ihållande, men också den vars ursprung fortfarande är en gåta...

Hosted by Audion. Visit https://www.audion.fm/privacy-policy for more information.